Everything happens for a reason

Jag blev för ett tag sen erbjuden att vara med i ett program som verkligen skulle vara jättekul och jättespännande. Jag har inte helt bestämt mig än, jag har lovat mina kamrater att åka på första träffen och känna efter vad magkänslan säger där. Det är vid tillfällen som dessa jag känner hur mycket jag har kvar att bearbeta den känslomässiga och mentala delen av olyckan, för olyckan är en stor del i varför jag vart vald till detta.

 

När jag tänker på att det kommer börjas rotas i den känslomässiga delen så får jag panik, nästan hjärtklappningar. Det har alltid varit så stor fokus på den fysiska biten under dessa år, det är det enda FK, försäkringsbolag och arbetsgivare brytt sig om så den mentala biten har blivit undanknuffad.

 

Jag har haft mina rejäla svackor och då har jag haft möjlighet att prata med nån på vårdcentralen och det har hjälpt otroligt mycket, för stunden!

 

Det tog jättelång tid för mig att landa efter olyckan som skedde i februari 2008. Jag kom hem till Sverige den 5 mars och då drog hela cirkusen igång. Jag kom hem efter en stor operation, 7 veckor i Thailand och jag spenderade 3 veckor på sjukhus nerdrogad av starka starka mediciner. Jag förstod ingenting och det var så mycket som hade hände och med medicinen jag gick på så hann jag inte hänga med. Jag var tvungen att flytta hem till mamma och pappa för jag kunde inte ta hand om mig själv. Jag var orörlig och hade sån enorm smärta i ryggen och var helt beroende av min familj. Massor av släkt och vänner vill givetvis komma och hälsa på och kolla så allt var okey. Jag gick igenom en hemsk morfinabstinens när jag gick över på svenska mediciner och läkarbesök hit och dit. Jag hade massa praktiska saker som försäkringarna att ordna, det var så himla mycket som skulle skrivas och skickas överallt och ingenstans. Intyg hit och intyg dit, samtidigt som man ska komma igång med rehabträning med sjukgymnast. I den här cirkusen ska ju nu oxå hinna landa i allt som hänt dom senaste månaderna och det tog tid.

 

I september samma år mitt i ett rehabpass på terapibadet så gick jag in i väggen, jag bröt ihop totalt. Jag började tokgrina och sjönk ner under vattenytan så ingen skulle se mig, jag minns att just då ville jag bara sluta andas så jag skulle slippa känslan jag fick i kroppen. Massa känslor och tankar sköljde som en våg över mig och nu gick det upp för mig vad som hade hänt. Jag började förstå vilken förändring det här blev i mitt liv, jag kände min fysiska begränsningar tydligare och jag såg mina tankar inför framtiden försvinna längre och längre bort. Jag hade fram till nu levt i en bubbla där jag tryckt undan allting, det hade fram till nu inte funnits nån tid eller ork till att ta itu med den här biten. Jag vet inte om det varm värmen och fuktigheten från vattnet på terapibadet som triggade igång mina känslor från Thailand eller om det helt enkelt bara var dax.

 

Jag tycker att jag har gjort mycket för att bearbetat det trauma jag faktiskt var med om och jag tycker att jag kommit så långt. Jag har många gånger trott att jag är klart med den mentala biten men då händer det nånting som triggar igång allting igen. Jag brukar säga att jag gått ur det här så mycket starkare på ett sätt, men så mycket svagare på ett annat. När det kommer till vissa saker så är jag fortfarande som himla skör och jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Blir man nånsin "färdigläkt"? Jag tror att ovissheten om framtiden gör att jag inte riktigt kan släppa detta? Kommer jag klara av att jobba heltid? Kommer jag kunna jobba tills jag blir gammal? Kommer jag kunna skaffa barn? Kommer jag orka med att ha barn? Det finns så många frågor som alltid finns i bakhuvudet.

 

Det är inte bara mitt fysiska handikapp som ibland sätter käppar i hjulet, jag bromsas en hel del av den mentala biten. Det skrämmer mig och just därför tvekar jag inför det erbjudandet som jag fick. Det var nog därför jag reagerade som jag gjorde på programmet SOS Thailand igår oxå. Jag har nog en hel del kvar att berarbeta, vet bara inte vart jag ska börja.