SOS Thailand
Nu har jag sett första avsnittet av SOS Thailand och det är med blandade känslor jag såg det. Dom filmar platser jag besökt, dom filmar från sjukhuset jag låg på, dom filmar personalen och dom filmar patienterna. Det är med en klump i magen som jag ser det för det tar mig tillbaka och känslan jag hade då sköljer över mig nu. Det är ni fem år sen men just nu känns det som om det hände igår.
Jag får nu se hur det var "bakom kulisserna", vad var det egentligen som hände när jag kom till sjukhuset. Att dom gör ingenting förrän dom får veta att du har en försäkring eller kan betala, dom vill ha en betalningsgaranti. Står du utan försäkring så blir du skickad till ett mindre sjukhus som inte har samma förutsättningar som dom stora.
Det jag minns av dagen som jag las in var att jag fick lämna fram min lilla lapp från försäkringsbolaget. Där blev jag säkert kollad ordentligt innan dom började med alla undersökningar. Jag fick träffa en svensk koordinator som hjälpte mig att först och främst förstå vad som hade hänt och vad som skulle göras. Jag skulle bli inlagd och opererad på plats så nu ska vi fixa ett rum till dig. Kvinnan kom med en pärm full med bilder på olika rum som hade olika standard och dessa skulle jag nu välja mellan.
Tänk er att ni precis fått veta att ni brutit ryggen, ni är i ett främmande land långt långt hemifrån, ni har ryggvärk deluxe, hjärtat i halsgropen, världens ångest och känslan av maktlöshet och här ska du nu bestämma vilket rum man vill bo. Man ska även välja hur ofta man vill att sjuksköterskorna ska kika in, vad man vill ha för typ av mat och hur många mål om dagen. Men förutom det så skötte SOS International allt annat, jag behövde inte tänka på nånting annat än mig själv och det som komma skulle.
Dom skötte kontakten mellan sjukhus och försäkringsbolag, dom fixade så pappa fick komma ner via min försäkring, dom fixade flyg och hotell åt honom, dom fixade allt med hemresan.
Tack och lov var jag försäkrad och ännu mer idag. Då hade jag en hemförsäkring och viss försäkring via VISA eftersom resan var betald med VISA-kortet. Idag är jag även försäkrad via min sambo och jag tecknar alltid en extra reseförsäkring. Killen i rummet bredvid mig var oförsäkrad och fick bekosta hela operationen själv och det är mycket pengar. Vi mötte hans mostrar en dag och dom berättade att hela släkten fått ta lån, tömma alla sparkonton för att han skulle kunna få den vård han behövde.
Jag har ni suttit i en timme med detta inlägg och försökt få ihop nånting och det blev inte som jag hade tänkt mig. Jag har så mycket att berätta om känslorna, tiden där, allt det praktiska och vikten av att vara riktigt försäkrad. Jag brukar ha lätt för att få ord på mina känslor men idag går det bara inte, jag vet inte riktigt varför det sitter fast. Det kanske blev för mycket som snurrade gång i huvudet efter det här programmet.
Jag får återkomma senare om det släpper