Everything happens for a reason

När man är sjukskriven så har man så mycket mer tid än då man jobbar heltid och det märks så väl nu. Jag har i fem år varit sjukskriven mer eller mindre och då såg vardagen annars ut, jag var både fysiskt och psykiskt på ett annat stadie i livet. Jag var mer stillasittande, låg mycket till sängs, hade inte ork till något och smärtan begränsade mig mer än den gör idag. Det fanns inte så mycket att göra då förutom att läsa och surfa på datorn så bloggen blev en väldigt stor del i mitt liv.

 

Jag mådde så bra av att ha bloggen under den tiden i mitt liv och den hjälpte mig genom så mycket. Jag fick så mycket fin och uppmuntrande respons av mina läsare och det var en plats för mig att kunna ventliera mina känslor. Bloggen var som en bästa vän som jag kunde berätta allt för, en fristad dit jag kunde rymma iväg när det blev som jobbigast. Det finns mycket i den här bloggen som fortfarande betyder mycket för mig men tiden räcker inte till och bloggen är den del i mitt liv som jag lagt åt sidan som ni kanske märkt.

 

Jag vet inte om jag har några läsare kvar pga av min frånvaro och jag har länge haft dåligt samvete över att jag inte lyckas ägna mer tid åt den. Jag har i ett års tid jobbat heltid nu och det är nånting som jag aldrig trodde jag skulle klara av. För ett år sen fick jag veta att jag hade två val eftersom försäkringskassan tyckte jag var återställd och utförsäkrade mig för andra gången. Det första var att jobba heltid på företaget jag jobbat åt i 8 år och den andra var att jag skulle få sparken då företaget har en heltidspolicy. Jag hade inget annat val än att jobba heltid och bara få det att funka. FK var lite generös i den situationen och gav mig ett högriskskydd som innebär att jag inte får nån karensdag, jag får sjuklön från dag ett och det är FK som betalar så det kostar inte företaget nånting. Det har varit min räddning under det här året och jag har fått det i två år till nu tack och lov.

 

Jag är fysiskt bättre nu än vad jag nånsin vart sen olyckan, men jag är långt ifrån återställd och orken är fortfarande begränsad. Jag har fortfarande mycket värk och problematik i vardagen som försvårar en hel del, gör jag för mycket så får jag ondare och jag får alltid sota för olika trevligheter som jag far iväg på. När jag har jobbat en hel dag så är jag helt slut och måste oftast sova en timme innan jag börjar med maten eller tar itu med andra sysslor. På tisdagar är jag på fotoföreningen och torsdagar är jag på kören så dom dagarna är jag helt knäckt. Sömnen är fortfarande min största problem och det är den som påverkar värken mest då jag sällan får den återhämtning som jag behöver.

 

Inget av detta hade varit möjligt om jag inte hade haft min underbara sambo, han är det bästa som hänt mig. När man mår bra i hjärta och själ så blir allt annat så mycket lättare. Att ha nån att dela både glädje och sorg med är så otroligt viktigt och att vara två om alla i vardagen underlättar. Jag har dom senaste två åren verkligen fått tillbaka mitt liv och på riktigt börja leva igen. Jag älskar honom så mycket och jag har dom bästa vännerna och den finaste familjen som stöttar mig till fullo.

 

Nu till det jag egentligen vill ha sagt, jag vet inte om jag ska ha kvar bloggen och skriva i den när andan faller på eller om jag helt enkelt ska avsluta den. Jag vet inte om lusten, orken och tiden att blogga kommer tillbaka eller om jag helt enkelt ska lägga ner.