Förlossningsberättelse
Många undrar hur det gick med förlossningen så jag tänkte att jag skriver ner min berättelse och resan hit så ni som vill kan läsa om den. Vi tar det från början!
Det hela började en varm härlig marsdag i Thailand och det gör hela graviditeten och dessa ungar extra speciell eftersom Thailand har en sån speciell plats i mitt hjärta. Det är ju självklart att resan startade där eftersom dom största förändringarna i mitt liv är kopplat till det landet, jag tror ju på att everything happens for a reason. Jag har sen olyckan 2008 funderat mycket på varför jag inte blev förlamad då läkarna i Thailand sa att jag borde varit det. Jag har funderat över varför jag fick behålla benen och alltid tänkt att jag är menat till något annat, kan det här vara det? Kan det vara så att tvillingarna fanns i min framtid, jag visste bara inte om det!? Hur som helst ska jag inte surra så mycket om mina tankar kring ödet, jag ville bara ta vår resa från början.
Det har aldrig varit någon självklarhet att jag skulle skaffa barn, jag har alltid velat ha barn men efter olyckan visste jag inte om ryggen skulle klara av det. Min första fråga till läkarna i Thailand efter steloperationen var om jag skulle kunna bära ett barn, redan då tänkte jag på det. Läkarna sa att det skulle nog gå bra men att jag inte skulle klara av en vaginal förlossning och att jag skulle ha riktigt ont i ryggen under graviditeten. Jag har sedan dess varit inställd på att om jag skulle bli så pass bra i ryggen att jag skulle tordas chansa med en graviditet så var kejsarsnitt det som gällde. Ryggen har hållit sig rätt okej det senaste året så vi kände väl att det var nu eller aldrig, jag trodde aldrig att det skulle gå så fort och jag är så tacksam för att det gick vår väg.
Lördag den 22 april fick vi ett plus på stickan och jag trodde först inte att det stämde så jag tog några fler test. Även dom visade att jag var gravid och gösses vilken känslostorm som svepte över mig.
Den 23:e maj är jag på Avion för att handla en födelsedagspresent till André när jag känner hur det börjar forsa, jag blöder och jag blöder ordentligt. Jag var då i vecka 11 och var helt säker på att nu försvann vår ärta. Jag ringde 1177 som tyckte att jag borde åka in eftersom jag blödde så mycket. I den här veckan gör man ingenting åt en blödning utan naturen får ha sin gång. Jag blev skickad till kvinnokliniken och där fick vi sitta och vänta i 2 timmar innan vi fick komma in, det var dom längsta 2 timmar i mitt liv. Väl där inne sa läkaren att det mest troligt rör sig om ett missfall men att hon skulle göra ett ultraljud för att vara säker. Hon började kolla runt på sin skärm och tillsist sa hon att allt såg bra ut, hon hittade hjärtat på vår ärta. Jag började gråta av lättnad och André kramade hårt min hand, vi var fortfarande gravida. Läkaren fortsatte kolla runt och efter en lång stund tittade hon på oss och frågade om vi gått på någon äggstimulerande behandling. Nej sa jag, det har vi inte. Varför undrar du, är det två eller sa jag lite skämtsamt. Ja två små pickande hjärtan har du där inne sa läkaren. Jag och André tittade på varandra och började gapskratta, det här händer inte tänkte jag. Jag fick lite lätt panik och alla tankar på vad det kan innebära med dubletter började snurra. Vi har ju sagt att vi bara ska ha ett barn eftersom det mest troligt kommer tära på min rygg så mycket. André bara skrattade och sa att det här var det bästa som kunde hänt, nu får dom ett syskon och jag behöver bara gå igenom en graviditet. Känslorna var all over the place när vi på bara några timmar trott att vi var utan barn till att få veta att vår ärta var ärtor. Jag minns att jag ringde till mamma och grät av lycka och lättnad, även hon gjorde det eftersom jag ringde henne på väg till sjukhuset och berättade vad som hade hänt.
Första bilden av många på våra små
Graviditeten har varit allt annat än enkel. Jag kräktes konstant från vecka 6 till vecka 17, när det var som värst kräktes jag 20 ggr om dagen och fick inte ens behålla vätska. Jag blev inlagd 4 juni för uttorkning och kalciumbrist. Där fick jag flera påsar med diverse godsaker i blodet och jag mådde snabbt bättre. När illamåendet var över så tänkte jag att nu får jag kanske njuta lite av min graviditet.
På RUL (rutinultraljud) fick vi se att ärtorna mådde bra och vi fick även veta att det var två flickor vi väntade, enäggstvillingar,
När jag var i vecka 22 så började jag blöda och fick rejäla sammandragningar så det var bara att åka in och kolla hur det stod till. Det gjordes ett ultraljud och man såg då att min livmodertapp var väldigt kort och även lite öppen. Jag las snabbt in och förberedes på att barnen var lite väl ivrig och att det verkade som om dom ville ut på tok för tidigt. Jag vart satt på sängvila och fick endast gå mellan sängen och toaletten. Jag fick ett 48-timmars dropp som skulle stoppa mina värkar och jag fick även en kortisonbehandling som skulle påskynda flickornas lungmognad. Jag fick träffa narkosen för planering av eventuell bedövning och en plan skulle göras eftersom det kanske inte skulle gå att sätta epidural eftersom jag är stelopererad i nivån som man sticker. Det blev många turer fram och tillbaka om hur det skulle gå, skulle jag få ligga kvar i Umeå eller måsta flyttas till något sjukhus söder ut eftersom det var fullt på barn 4. Behandlingen funkade tack och lov och jag fick tillslut åka hem med strikta restriktioner, det var fortfarande sängläge som gällde.
Det är tur att jag har ett fantastiskt stöd runt mig med fin familj och underbara vänner. Vi fick hjälp med så mycket för att underlätta för oss. Mamma var hit titt som tätt med storladdningar mat så vi hade massa matlådor, hon var även och fixade ute i min stackars trädgård som blev lidandes. Elin och André for runt stan och handlade allt som behövdes till barnen så vi fick börja göra i ordning allt. Vi hade tänkt vänta men eftersom det var stor risk att dom skulle komma för tidigt så ville jag ha allt i ordning. Det var väldigt jobbigt att bara titta på medans skötbord, spjälsäng och annat gjordes i ordning, men jag är så tacksam för all hjälp.
Tiden som följde bestod av ultraljud en gång i veckan och ett väldigt stillsamt liv. Jag vart även satt på mediciner som skulle dämpa mina sammandragningar. Efter flera veckors koller och vila började tappen se bättre ut och sammandragningarna var borta så min läkare började lätta på mina restriktioner. Denna tid var underbar och jag kunde njuta av att vara gravid en liten stund iaf.
Nu började det närma sig slutet och jag började må allt sämre. Jag sov otroligt dåligt, jag fick väldigt högt blodtryck, huvudvärk och flera gallstensanfall. Den 13 november var jag in på koll och träff med läkaren och jag var då i vecka 35+5 och med enäggstvillingar brukar man inte gå längre än till 37+0. Jag var i rätt dåligt skick och hade börjat samla på mig ofantliga mängder vätska, jag gick upp 1kg om dagen, på 1 månad gick jag upp 30kg. Min läkare sa då att hon kunde göra en hinnsvepning om jag ville och självklart ville jag ju det. Den gjordes men ingenting hände så på onsdag när jag var in på nästa koll gjorde hon en till. På kvällen fick jag feber och ett gallstensanfall så vi åkte in på förlossningen efter rådfrågning, jag blev inlagd och nu tyckte man att vi skulle sätta igång detta eftersom jag bara mådde sämre och sämre.
På torsdagen satte man in medicin som skulle sätta igång förlossningen och mitt mående blev bara sämre och sämre. Jag låg under värmelampa med flera täcken och bara frös, blodtrycket var högt och smärta från gallan gjorde det inte bättre. Ingenting hände förutom nå små värkar som fjösa av så på fredagen fick jag ännu en dos av medicinen. Ingen framgång denna dagen heller så på lördagen satte man in en ballong som skulle hjälpa arbetet på traven. Hade inget hänt på 12 timmar skulle man ta ut ballongen och klockan slog 22.00 utan resultat. Nu sa man att den fick sitta kvar under natten med hopp om att det skulle hända något om den fick lite mer tid på sig. 03.00 gick jag upp på toa och då föll ballongen ut, äntligen hände det något. Tänk att tjejerna som ville ut redan i vecka 22 inte alls hade någon brådska ut nu när jag ville ha ut dom. Jag började få lite värkar men dom avtog lika snabbt som dom kom. 07.00 på lördagsmorgon tog man hål på hinnorna så vattnet gick och nu började jag känna av värkarna mer. Nu kände jag även av ryggen för första gången och redan här kände jag att ryggen kommer inte palla kraftigare värkar så man ringde efter narkosen som skulle komma och sätta en epidural så ryggen kanske skulle klara av en vaginal förlossning.
Narkoskillen kom och var helt övertygad om att han skulle lyckas sätta en epidural så jag skulle kunna föda vaginalt. eventuellt vara vaken under ett kejsarsnitt. Han stack sammanlagt 12 gånger, använde 3 olika nålar och 2 olika ultraljudsmaskiner för att hitta av mellan metallskrotet i min rygg men det gick bara inte. Tillslut satt jag och skakade av smärta och tårarna bara rann, för varje gång han missade målet hittade han av en nerv. Jag hade nog låtit han sticka mig tusen gånger eftersom jag visste vad detta skulle innebära men han sa att han inte kunde göra detta mot mig nå mer. Detta betydde nu att min värsta mardröm var här och det enda som fanns kvar att göra var kejsarsnitt under sövning. Ryggen hade hållit sig så bra under hela graviditeten men nu ställde den till det för mig, jag kunde inte bedövas med epidural eller spinal. Jag har hela tiden vetat att det kunde sluta på det här sättet men jag hoppades in i det sista. Med en sövning missar jag nu allt och jag var så orolig för att få en förlossningsdepp iom att kroppen inte är med när det händer. Jag känner mig snuvad på upplevelsen och inte bara för min del utan även för André.
Klockan var nu 11.00 och 14.00 skulle kejsarsnittet ske, det var den jobbigaste väntan förutom dom timmarna vi satt på kvinnorkliniken och väntade på att få veta om vi fått ett missfall eller inte. Nu var vår underbara vän Elin hos oss på förlossningen och hjälpte till med peppen. Vi hade sedan länge bestämt att hon skulle vara med som hjälp och stöd, André skulle ta emot barn 1 och Elin skulle få ta barn 2. Det var en trygghet för mig att veta om att hon fanns där som stöd för André när jag blev tvungen att sova.
Efter lite förseningar så var det äntligen min tur och nu gick allt väldigt fort. Jag rullades in på operation och alla i rummet presenterade sig. Han som var ansvarig för narkosen var samma kille som stack mig i ryggen och det kändes tryggt att det iaf fanns ett ansikte där inne som jag kände igen. Jag fick masken med syrgas att andas i medan dom gjorde i ordning allt och jag minns att jag snabbt började tycka det var jobbigt, det är riktigt tungt att andas i en sån mask och jag kände det lite som att jag höll på kvävas. Nu började alla tankar snurra och hjärnan gick på högvarv. Tänk om något skulle hända mig eller barnen under förlossning. Var det här sista gången jag träffade Andre? Tänk om något går snett och jag aldrig får träffa mina barn. Narkosläkaren sa att det dröjer lite eftersom dom väntade på en tredje kirurg (det är otroligt mycket folk vid en tvillingfödsel) men han såg snart mina tårar och försökte lugna mig med lite strykningar på kinden. Han märkte att paniken började komma över mig och då hörde jag bara att nu är det god natt för denna dam och sen var jag borta.
Wilma föddes 16.07 och vägde 2775g och var 46 cm lång. Alva föddes 16.09 och vägde 2560 och var 44 lång. André och Elin fick ta emot barnen och det var två läkarteam från barn 4 på plats eftersom dom är två och prematurer. Alva fick syrgas en kort stund sen bedömde läkarna att detta var friska och starka barn som inte alls behövde tid på barn 4 utan kunde åka upp på BB på en gång.
Det tog lång tid innan jag vaknade och eftersom man inte kunde sätta en spinal så hade jag fruktansvärt ont när jag vaknade. Efter många om och men hittade dom rätt typ av smärtstillande (morfin funkar inte på mig) och smärtan blev hanterbar. Elin och Andre kom till uppvaket med tjejerna och trots smärta och att jag fortfarande var groggy så var lyckan total. Jag har mina barn hos mig och alla mår helt okey men tanke på omständigheterna. Jag var matt pga operationen och att jag förlorade 1,7 liter blod och tjejerna föddes med något som heter Tvilling anemi polycytemi-sekvens (TAPS). Twin anemi polycytemi-sekvens (TAPS) är en form av tvilling-tvillingtransfusionssyndrom (TTTS) som kan komplicera monokorioniska tvillinggraviditeter. I en monokorionisk graviditet delar samma tvillingar en placenta (efterfödning) och ett nätverk av blodkärl som levererar syre och näringsämnen som är nödvändiga för utveckling i livmodern. Dessa graviditeter är mottagliga för komplikationer som TTTS och tvillinganemi polycytemi-sekvens (TAPS).
TAPS är ett sällsynt tillstånd som uppstår när det finns ojämlika blodtal mellan tvillingarna i livmodern. Ojämlika blodkroppar orsakar tvillingarna att drabbas av en obalans i röda blodkroppar och hemoglobin. Det betyder att en tvilling inte får rätt mängd syre och näringsämnen som den behöver utvecklas ordentligt. TAPS kan inträffa slumpmässigt eller efter en ofullständig laseroperation för att behandla TTTS.
I motsats till klassiska TTTS orsakas TAPS av anslutningen av några få kaliber-kärl-kärlförbindelser (AV-anastomoser). Arterier är blodkärlen som bär syrgasrikt blod från hjärtat till resten av kroppen. År är de kärl genom vilka blod återvänder till hjärtat. Dessa AV-anastomoser ligger typiskt nära placentans kant och är mindre än 1 mm i diameter. Tvillingen som förlorar blod kallas givarens tvilling, medan den som mottar blodet kallas mottagarens tvilling. När TAPS inträffar är mottagarens tvilling i fara för att successivt öka blodtalet, kallat polycytemi och givarvingen för progressiv blodförlust eller anemi.
Trots detta mådde dom bra men till synes var dom väldigt olika i färg. Wilma som var mottagaren fick alltså för mycket blod och var väldigt mörkröd i färgen, hon såg inte klok ut. Alva som var givaren och hade för lite var i stort sett genomskinlig. Det syndes väldigt väl på moderkakan vilket barn som legat vart, ena sidan var väldigt blodfattig och där låg Alva.
Efter några timmar på uppvaket fick jag äntligen återförenas med min familj på förlossningen innan vi alla fyra åkte upp på BB. Vi blev kvar till på fredagen eftersom man ville hålla koll på tjejernas blodvärden. Wilma låg på gränsen för att behöva sola och hade höga nivåer av röda blodkroppar som man väntade ut, hennes kropp tog själv hand om överflödet. Alva hade ju för lågt värde och hon fick en blodtransfusion plus att hon får järndroppar och ska ha det fram tills hon blir 6 månader. Jag fick två blodtransfusioner och en påse med järn för att återfå min kraft. Jag tänker att jag ska skriva ett separt inlägg om tiden på BB eftersom detta är nog långt som det är och har tagit mig typ 1 månad att få ihop så det är dags att jag avrundar detta.
En hädelserik graviditet som resulterade i två perfekta flickor som jag älskar över allt annat. Så olika för att vara enäggs men ändå så lika. Wilma har ett storkbett under näsan och hon väger nu 600g mer än lillasyster, storleken gör jätteskillnad på dem. Men om man verkligen tittar på dom så har dom samma ögon, samma näsa och samma mun. Dom blir mer och mer lik varandra för varje dag som går
Här ser man likheten
Jag ska försöka bättra mig på bloggandet men ni som har barn och framförallt tvillingar vet ju hur mycket tid över man har för annat. Det börjar dock bli bättre och vi håller på att få in rätt så bra rutiner på kvällarna så jag hoppas kunna dela med mig lite mer av livet som tvillingmamma.