Det som egentligen hände

Jag har fått mycket mejl sen artikeln i Allers där folk vill veta mer om vad som hände. Jag har ju gjort två kategorier där en heter Olycksdagen och en heter Tiden på sjukhuset, men det är fortfarande folk som har svårt att hitta det dom vill åt. När jag berättade om artikeln så skrev jag att första utkastet av det som hände var jättelång och tillsammans med reportern lyckades vi banta ner den till det som skrevs i tidningen. Det var svårt att kapa ner den då det är så mycket som spelar roll i allt som har hänt och många har frågat om jag inte kan lägga upp de första jag skrev. Om jag inte kunde göra en kategori där min berättelse finns, så man lättare kan läsa. Åh er önskan är min lag. De är dock en väldigt lång version men ni som inte ids läsa, kan ju helt enkelt låta bli.
 
 


Den 15 januari 2008 åkte jag och mina två vänner till Thailand. Det var en resa som vi sett fram emot i nästan ett år. Vi började vår resa i Phuket på en vacker nybyggd resort där en av mina vänners pappa äger en lägenhet. Vi stannde där ett par dar och sen packade vi våra ryggsäckar med det nödvändigaste och lämnade resten i lägenheten för vi skulle ge oss ut på en liten tripp i landet. Vi hade bokat trippen med flyg och boende hos en liten thailändsk dam och vi var faktiskt lite nervös över hur det skulle gå. Vi betalde mycket pengar för denna tripp och vi fick några papper utskrivna som kvitton på en jättegammal dator med en stenålders skrivare. Men med dessa papper så satte vi oss på en buss som skulle ta oss till en båt som i sin tur skulle ta oss till vårt första stopp, den vackra ön Koh Samui.


Vi hamna på ett litet mysigt hotell alldeles brevid stranden och livet kunde inte känts bättre. På Koh Samui stanna vi några dagar innan vi åkte vidare till Bangkok. Resan gick bra och vi hade ett hotell men det var en helt annan värld i Bangkok. Att åka från en solig och vacker strand in till huvudstaden var en omställning. Det var varmt, en trafik som jag aldrig nånsin vart med om tidigare och luft som var väldigt tung att andas. Men vi gjorde massa roliga saker där, shopping, gräshoppsätning, flooting market och en tripp till ett stort akvarium som fanns i källaren på ett stort köpcenter.


Efter Bangkok flög vi till Krabi och det var de enda stället som vi inte bokat hotell på. Framme på flygplatsen gick vi till diskarna där dom erbjuder olika hotell och vi började kika i pärmarna. När vi tittat en stund säger kvinnan bakom disken att mannen som står där borta äger ett hotell och han är dansk, vänta ska jag kolla med honom. Sagt och gjort så hade vi hittat vårt hotell hos en glad dansk man som var på flygplatsen för att hämta upp sin fru. I Krabi stanna vi några dagar och utforskade övärlden runt om.


Efter två veckor på resande fot åkte vill tillbaka till Phuket och resorten. Vi hade verkligen "the best time of our lifes" Vi lärde känna personalen och började umgås med dom på kvällarna. Dom tog med oss ut på äventyr och visade oss marknader och restauranger. Jag har alltid varit en vattenmänniska och därför ville jag gärna snorkla så vi kollade runt lite och bokade en dagstripp ut på Phi phi island. Det var nu tisdag den 5 februari och då vi skulle åka kom en buss och hämtade oss tidigt på morgonen och körde oss till hamnen där båtarna låg. Vi vart indelad i grupper och fick lite info om dagen. Dom som körde båtarna funderade lite på om dom skulle åka ut nu eller vänta lite för det blåste ganska friskt där på morgonkvisten. Dom beslutade sig för att åka och vi satte oss i båtarna. Vi satte oss längst fram i båten och det fanns ingen tanke om att det var dumt att sitta där. Vi hade ju suttit fram i speedboat tidigare när vi var på Koh Samui och skulle på Full moon beach party. Dom sa att det kunde hoppa och slå där fram men man tänker att det kan ju inte vara nån fara, det är ju så många som sitter där. Vi åkte iväg och vi hann väl bara åka 10-15 minuter innan första riktiga vågen kom. Man lättar ju från sin sits och dimper ner ganska hårt när man landar igen. Jag kände att det tog ganska bra på ryggen så jag flytta ut lite på sitsen så jag kunde parera bättre med benen. Men sen när den andra stora vågen kom så small det ordentligt och jag föll ner på golvet. Jag tuppa av en kort sekund och sen ser jag bara folk framför mig som hjälper mig bak i båten.


Vi fortsatte vår resa mot första stoppet och jag satt nu längst bak. Jag minns bara att jag hade en thailändska som satt och klappa mig på kinden för att hålla mig vaken. Hon baddade pannan med kallt vatten och smörjde ryggen med tiger balsam. Jag hade två fransmän på andra sidan som satt och höll sina simfötter framför mig så det inte skulle skvätta så mycket vatten på mig. Väl framme på stranden så fick alla kliva av och jag skulle prova ställa mig upp för att se om jag kunde stå ordentligt. Det gjorde så jäkla ont så dom beslöt sig för att köra mig till Phi phi island hospital. Jag kunde gå själv från bryggan till sjukhuset och där fick jag lägga mig på en brits och fick tre eller fyra sprutor i rumpan med smärtstillande. Det kändes bättre då så jag sa åt mina vänner att fortsätta resan utan mig, för jag skulle få ta färjan tillbaka. Den lilla thailändska tjejen som jobbade på båten var med mig hela tiden. I två-tre timmar fick jag ligga där i väntan på att färjan skulle gå tillbaka till Phuket. Det var en jobbig resa för jag hade ont och det tog lång tid. När vi var framme i Phuket så tog vi en taxi till resorten och den thailändska kvinnan fick mina passuppgifter, dom ville ha dom ur försäkrings syfte. På resorten fick jag träffa en svensk läkare som undersökte mig snabbt och han sa att det bara var en kotförskjutning. Han tyckte att jag skulle ta medicinen som jag fick med mig från sjukhuset och avvakta och se hur det kändes.


I en veckas tid gick jag runt och hade ont, men jag tillhör det slaget av människor som inte gillar sjukhus och jag tänker mer, bit ihop det går över. Jag bet ihop och försökte njuta av resan tillsammans med mina vänner. Det gick sådär men jag hade ju dom runt mig som tog hand om mig. Våra vänner som jobba på resorten såg till att jag gick försiktigt, jag fick nått tiger balsam som jag använde och försökte hålla god min.


På måndagen efter olyckan så var vi på ett köpcenter och gick runt, dom gick runt. Jag satte mig utanför varje affär och vilade. När vi på eftermiddagen kom hem så sa jag till min kompis  att jag åker nog till sjukhuset så får dom ge mig mer mediciner så jag klarar mig till på fredag då vi ska åka hem. Nu hade jag riktigt ont. Sam som var tillsammans med en av dom som jobbade på resorten körde mig till stora sjukhuset i Phuket och jag sa till honom att vänta för jag skulle bara in och få lite medicin. Jag fick träffa en läkare ganska snabbt och jag berättade vad som hade hänt. Han ville röntga mig för säkerhetens skull och jag tänkte väl inte mer på det. Jag ville bara få det överstökat så jag kunde åka tillbaka. En röntgen togs och jag fick vänta lite på svaret. Jag satt på hans kontor när han kom in och tittade på mig, han tittade på röntgenplåten och sen på mig igen. Han frågade mig igen om hur länge sen det var jag gjorde illa mig och jag svarade en vecka. Nej nej det är omöjligt sa han och skaka på huvudet. Sen började min värsta mardröm.


Han försökte förklara på dålig engelska att jag hade brutit ryggen. Jag förstod inte först, eller jag ville kanske inte förstå. Han sa att han vill göra fler undersökninger och en  CT-röntgen. Jag var i chock och började prata om att jag måste tillbaka till resorten och hämta grejer om jag ska bli inlagd, jag måste prata med mina vänner. Läkaren han var i chock han oxå så jag lyckades övertala honom att få åka tillbaka och hämta kläder och sen raka spåret till honom igen. Jag ringde Sam och sa att jag måste tillbaka en snabbis och han hade åkt på affärn då så jag fick vänta lite på honom. Jag satt vid entren och bara grät, jag förstod inte riktigt vad som hade hänt och vad som måste göras. En av personalen på plats ringde efter en svensk tolk som förklarade allt för mig. Jag vart så rädd och ringde hem till mamma och bara skrek i luren, jag har brutit ryggen mamma. Hon i sin tur damp i golvet och där låg hon och försökte lugna mig. Sam kom och hämtade mig och jag låg i baksätet och grät, han vart så rädd han me. Jag kom till resorten och gick gråtandes för att leta reda på mina vänner. Jag fick hjälp att packa väskan och sen åkte vi tillbaka till sjukhuset. Där väntade en orolig läkare som hämtat sig efter chocken och sa att jag aldrig skulle fått åkt iväg, jag måste lägga mig ner. Jag fick inte stå på benen för om jag skulle halka eller snubbla så skulle jag blivit förlamad.


Först sa han att dom med hjälp av korsett och stålram skulle stabilisera mig så jag kunde åka hem och opereras hemma men efter CT-röntgen såg dom att det var för illa ställt i ryggen att dom var tvungen att fixa det här. Jag las in på sjukhuset den 11 februari i väntan på operation. Dom ville göra den på en gång med jag hade min mens och då är det för stor infektionsrisk, det var tur för mig. SOS International och mitt försäkringsbolag vart inkopplad och dom bedömde läget så pass allvarligt att min pappa fick komma ner. Han landade på torsdagen och jag opererades på fredagen.


Hur känns det att ligga på sjukhus utomlands för en sån skada har jag ofta fått frågan om. Först måste jag säga att sjukhuset i Puhket var så otroligt vackert med alla blommor och deras inredning såg det mer ut som ett hotell. Kunnig och trevlig personal som verkligen tar hand om en. Det enda som var svårt var språket, att förstå allt dom sa men det fanns ju tolkar. Ni behöver verkligen inte vara orolig om nått skulle hända er där. Jag fick så mycket starka mediciner på en gång så jag förstod inte så mycket av det som hände. Jag förstod inte hur allvarligt det var och sköterskorna och läkaren skällde ofta på mig när jag var uppe och gick. Den enda gången jag hade tillåtelse att kliva upp var när jag behövde gå på toa. Jag hann under den här tiden inte ta in vad som hände eftersom jag vara så borta av medicinen. Det är klart jag var rädd och oroligt och jag har aldrig vart så glad att se min pappa kliva in genom dörren som jag var när han kom. Min klippa, min trygghet var nu där och då kändes det lite lugnare. Mina vänner var ju tvungen att åka hem och kvar blev jag och pappa. Som tur var fick jag besök varje dag av mina thailändska vänner som idag ser mig som familj. Jag fick systrar och bröder där och dom tog hand om mig och pappa. Några stannade hos mig och några tog med pappa (som aldrig varit utomlands) på restauranger och sen skjutsade dom hem honom till hans hotell. Det var alltid nån av mina thailändska vänner som stanna hos mig och sov över, så jag var aldrig själv. Utan dom hade jag nog inte klarat dom tre veckorna som jag låg på sjukhuset.


Efter sju veckor varav tre på sjukhus i Thailand var det skönt att få åka hem. Det var en mycket jobbig resa men gud så skönt det var när man väl kom hem. Tiden efter olyckan har varit tuff. Jag hade svårigheter med smärta, sömnbrist, rörlighet och den mentala biten som följer efter ett sånt här trauma. Jag är så glad att jag har sån fin familj och så underbara vänner som har funnits där för mig. Det är sånna här gånger man verkligen märker hur många man har runt sig som bryr sig om en. Vissa som jag hade räknat med försvann och andra som jag inte hade den blekaste aning om att dom brydde sig trädde fram. Det är inte bara den fysiska och den mentala biten jag har fått kämpa med, jag har även fått kämpa mot försäkringsbolag, försäkringskassa och annat som följer en lång sjukskrivning efter en olycka. Jag har många gånger bara velat ge upp men tack vare dom underbara människor jag har runt mig så har jag energin att orka fortsätta. Det är som dom säger, man ska fan vara frisk för att orka vara sjuk i dagens läge. Jag började blogga om vägen tillbaka strax efter olyckan och även där har jag fått mycket energi och respons från mina läsare. Det har varit så skönt att haft ett ställe att kunna skriva av sig alla känslor när det varit tugnt, att få ventilera lite.


Tankarna efteråt har varit så olika. Ibland har tankarna funnits där att varför just jag? Det är inte rättvist! Vad har jag gjort för ont? Men oftast har jag tänkt som så att allt sker av en orsak. Det var meningen att detta skulle hända och jag har fått ut så mycket av den här upplevelsen. Visserligen har jag en ond, dålig, stelopererad rygg men det kunde vart värre. Jag kunde och borde ha varit förlamad men det är jag inte. Jag har fått en thailändsk familj som jag aldrig skulle haft annars. Jag har fått ett nytt sett och se på saker och människor. Jag har blivit en starkare Lotta än vad jag var innan. Det har kostat mig blod, svett och tårar och jag har fått jobba hårt för att komma dit jag är idag. Det är inte bara ryggen som ska läka, själen och självkänslan fick sig en ordentlig törn. Jag kände mig länge som en halv människa, en börda för andra. Mådde dåligt över hur min omgivning fick anpassa aktiviteter efter mig. Det gjorde dom så gärna och det var aldrig nått problem men för mig var det jättejobbigt. Jag fick träffa en kurator som hjälpte mig att bearbeta traumat och försöka läka själen igen. Bara för att jag inte är den Lotta jag var innan så betyder det inte att jag är en sämre Lotta.  Jag har haft väldigt svårt att be om hjälp när jag är en "kan själv" tjej. Men tillslut inser man att det inte går att göra allt och att man inte är svag som människa om man ber sin omgivning om hjälp, det är nog tvärt om.


Jag firade nyår 09/10 med att åka tillbaka till Thailand. Det var en känslosam resa som jag delade med min bästa vän. Jag fick träffa dom flesta av min thailändska familj och vi åkte tillbaka till sjukhuset för att hälsa på läkaren. Vi åkte till och med speedboat igen, jag var bara tvungen.  Det var det mest känslomässigt jobbiga jag nånsin gjort men ändå det bästa. När båten starta och vi åkte iväg så bröt jag ihop totalt. Alla jobbiga känslor som jag har haft i två års tid bara sköljde över mig som en jättevåg. Men när vi väl kom fram  så var det som om en sten fallit från mitt bröst. Jag behövde "kliva upp på hästen" och möta rädslan igen för att kunna gå vidare och det kändes så bra efteråt.


Jag har än idag 2½ år senare mycket problem med ryggen, jag lever med smärta men det är en smärta jag vant mig med. Ibland har jag sämre dagar och då är det inte alls bra. Nu för nån månad sen vart jag inlagd två veckor på sjukhus igen p.g.a värk, en värk som jag aldrigt känt innan. Jag klarar mycket smärta (jag gick ju runt med bruten rygg i en vecka) men den värk som kom nu var inte att leka med. Det är mest troligt sviterna efter att ha jag började arbetsträna upp till heltid samtidigt som jag försöker träna så mycket som möjligt. Under min rehabilitering har det alltid varit ett steg fram och tre steg tillbaka. Nån gång ska jag väl komma fram hoppas jag. Nu tar jag en dag i taget och faller jag så reser jag på mig igen.


Sviter efter olyckan har jag många. Jag är stel, jag har smärtor och jag måste träna flera gånger i veckan för att hålla igång ryggen och det kommer jag måsta göra resten av mitt liv. Det är mycket grejer som jag kunde göra innan som jag inte kan idag. Jag måste planera det mesta jag gör, det går inte bara att åka iväg på nån spontanresa bara så där. Jag vet inte om jag kommer klara jobba heltid igen för jag kämpar nog med att klara jobba 75%. Den kan bli bättre men det kan oxå bli värre med åren, det är inget som man kan veta nu. Jag har ju fyra stelopererade kotor i ryggen som begränsar min rörlighet och jag har en 9% invaliditet.


Mina råd som jag kan ge. Praktiska saker som att se till att ha bra försäkringar är ett måste, dom räddade mig. För är olyckan framme och du inte har försäkringar kan det bli dyrt. Sitt längst bak i båten om ni ska åka speedboat. Ta inte livet för givet, det kan ändras så snabbt. Se till att omge er med äkta vänner och gör er av med energi bovarna, det är bättre att ha få bästa vänner än många bara vänner. Vårda dina relationer till dessa bästa vänner och familj väl för det är dom som står kvar när allt runt i kring rasar. Va inte rädd för att be om hjälp när ni behöver den. Försök att se det possitiva i allt som händer även om det kan vara svårt. Det finns tre bra ordspråk som alltid ligger i bakhuvudet på mig och dom är: Allt sker av en orsak. Det som inte dödar mig gör mig starkare.  Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Visa fler inlägg