Min stora kärlek mitt i helvetet

Jag har haft en sämre vecka, en riktig pissvecka och den ser inte ut att vilja bli bättre heller. Jag tror att jag sträckt en muskel eller så har jag knäckt ett revben, den händer lite då och då. Jag har hemska kramper i sidan och får svårt med andningen, smärtan kan jag ta men att det hugger så jag inte får nån luft är så jävla jobbigt. Ikväll när jag tog en dusch och skulle tvätta håret så hugger det till så jag nästan faller i backen. Jag tar stöd av väggen och försöker stå på benen samtidigt som jag försöker lugna krampen så jag återfår andningen. Jag kan vid det här laget inte sträcka på mig då varenda muskel i ryggen och magen krampar så jag står som en ostkrok och försöker få ur balsamet ur håret. Efter många om och men så sitter jag i handduk på en stol i köket och kippar efter luft, jag kan inte be om hjälp heller eftersom A är på affärn och fixar middag. Jag torkar bort tårarna och lyckas dra på mig kläderna och sen däckar jag helt i soffan och där blir jag liggandes.
 
Jag har hinner precis samla mig när A kommer hem och han fixar i ordning middagen och kommer in med en tallrik. Jag halvligger i soffan och när jag tar andra tuggan så spiller jag och han skyndar sig iväg och hämtar papper, det är nu jag bryter ihop alldeles. Jag är matt av smärtan och sömnlösheten som härjat i snart en vecka och har varit på bristningsgränsen länge. Jag börjar tokgråta och en känsla av hjälplöshet sköljer över mig. Han undrar vad som har hänt, om jag har ont och ber om ursäkt om det är något han har sagt eller gjort och nu gråter jag ännu mer. Jag säger att det är jag som ska be om ursäkt, jag säger att han är ju min pojkvän och att han inte ska behöva vara min vårdare/assistent. Jag vill inte att han ska behöva se mig i det här skicket och den här veckan har han fått hjälpa till med det mesta och passat upp på mig och vet ni vad karln säger till mig??
 
Han kramar om mig och säger att jag bara är i en svacka nu och att han inte känner sig som min vårdare. Han älskar mig och tar så gärna hand om mig och nu ändras mina tårar från hopplöshet till kärlek. Han säger att vi hjälper varandra för det är så man gör i ett förhållande. Tänk att jag har en man som finns vid min sida i vått och torrt. Han har aldrig nånsin klagat på allt han får så ut med när han lever med mig och min skada som i vissa fall är ett handikapp, han klagar aldrig när han får hjälpa mig med både det ena och det tredje. Mitt liv, mitt välmående och min vardag har blivit så mycket bättre sen han kom in i bilden. I 2½ år har han stått ut med mig och jag älskar honom så.
 
Han är solskenet efter regnet och mitt i denna helvetesvecka så är han den som får mig att hålla modet uppe. Blir det inte bättre innan veckan är helt slut så måste jag kontakta läkaren igen, jag måste få kontroll på den här värken. Nu vill jag bara bli bättre så jag får pyssla om min man, jag ville kunna ta hand om han så som han tar hand om mig.
 
Hoppas att ni har det bra och att ni har en speciell person i ert liv som gör allt för er och verkligen finns där när man behöver det som mest.
 
 
Min kärlek, mitt liv, mitt allt
 
 
 

6 år sen

I onsdags var det årsdagen av olyckan, kan ni förstå att det redan gått 6 år? Det känns som om det hände för ett år sen. Jag ska försöka sätta mig ner i helgen och skriva lite om dessa sex år, om vad som hänt och hur det är nu. Många av mina läsare har ju följt mig från början och visst känns det som om tiden har gått fort?? Hoppas att ni har det bra och att ni får en bra helg.
 
 
 
 
 
 

Vår nya PT

Vi har skaffat oss en PT,  vår fina kollega Sandra ska piska oss i form nu och det känns så skönt att vara igång igen. Hon kör stenhårt med oss och det är precis vad vi behöver
 
 
 
Visa fler inlägg