Bangkok Hospital Phuket

Nu ligger jag och kikar på femmans nya program om svenska som åker till Thailand för att genomgå olika typer av plastikoperationer. Nu är det om en kvinna som blir inlagd på samma sjukhus som jag låg på när jag knäckte ryggen. Förra veckan skrev jag om att det var jobbigt att se SOS International som går på trean då dom filmade från samma sjukhus. Massa jobbiga känslor bubblade upp när jag kände igen sjukhuset, väntrummet längst ner, rulltrapporna upp till minnesrummet från tsunamin och en massa andra saker.

Nu när jag ser hissen i lobbyn så ler jag bara. Det var ju inte bara tråkiga saker som hände på sjukhuset, jag har även fina minnen. Mina fina thailändska vänner som var där varje dag och muntrade upp mig. Jag ser nu hur dom skjutsar runt kvinna på en bår och jag minns hur jag hatade dom. Ena sekunden satt man som i en stol och sen vips som det var drog dom i en spak så låg man. Nu sitter en kille i samma väntrum som jag gjorde och fyller i samma hög med papper som jag fick göra. Idag känns det mest bara lustigt när jag ser detta, det vart inte alls samma reaktion som förra gången.

 


SOS Internationall

Det finns många saker i min vardag som kan trigga igång alla tråkiga känslor från tiden på sjukhuset i Thailand. Nu på trean visas ett program som heter SOS Internationall och det handlar om deras jobb att ta hem svenskar efter olycka utomlands.

När jag las in på sjukhuset i Phuket så sträckte jag fram det lilla blå kortet från mitt försäkringsbolag. Sjukhuset kontaktade SOS International som sen kontaktade mitt försäkringsbolag Folksam. Jag behövde inte bry mig om nått annat än mig själv för SOS International fixade allt. Dom såg till att fixa så att pappa kom ner snabbt till mig. På måndag fick dom veta vad som hänt, tisdag fixade han provisoriskt pass, ledighet från jobbet och resväskor och på onsdag satt han på planet på väg ner. Dom fixade flyg, hotell och allt som behövdes för att det skulle gå bra. Dom gjorde ett kanonjobb och det var så skönt att slippa tänka på allt pappersarbete när man låg där.

Men hur som helst, nu på trean visar dom en pojke som gjort sig illa på Phi phi island och blev tagen till sjukhuset i Phuket, samma som för mig. Jag känner igen mig när jag ser filmklipp från sjukhuset och nu kommer alla känslor tillbaka. När man får se hans mamma berätta hur det var att ta emot samtalet så tänker jag på min stackars mamma som svarade i telefon helt ovetandes om vad som hänt. Jag ringer helt hysterisk och gråtandes och skriker i telefon att jag brutit ryggen och måste opereras. Jag var så rädd och mamma lika så.

Jag tror det är nyttigt för folk att se hur det funkar om man blir dålig utomlands. Hur viktigt det är med bra försäkringar och vilket otrolig jobb dom gör på SOS International. Nu måste jag sluta skriva och samla mig lite. Det vart jobbigt det här, jag kanske inte ska se detta program.




Läkarna

Googlade sjukhuset i Thailand för att få fram nån info om min kirurg som jag hade där nere. Måste skriva upp hans namn för jag glömmer alltid bort det. Hade ju tänkt åka dit och ge han nån grej som tack för det han gjorde. Han sa att jag skulle komma och hälsa på om jag kom tillbaka till landet så han fick se hur det gick för mig. Jag hittade honom och en liten bild oxå. Dr.Anupab  Imsumran heter han och hans Speciality är Orthopaedic Surgery.



Dr.Pisith  Tanmukayakul hette min smärtdoktor som gav mig fina mediciner.

Visa fler inlägg