Everything happens for a reason

Tänkte berätta lite mer om trippen till Koh kai nok och om hur det kändes att sitta i en båt igen. Det här var ju det jag hade gruvat mig mest för men samtidigt det jag längtade som mest efter. Jag älskar att åka båt och om jag kunde leva under vatten så skulle jag göra det. Koh kai nok tod alltså högt på "att göra listan"

Tidigt på morgonen kom en buss och hämtade upp oss, vi var först och sen vart det massa stopp efter vägen för att plocka upp mer människor. Vi fick byta buss efter halva vägen då den vi satt i inte hade nån AC som funkade. Våran guide hette Sin och var thailändare men han pratade svenska, danska och norska. Han är nog en av dom roligaste människor vi stötte på denna resa.

Han prata om att vi skulle hålla oss till honom och vara på ena sidan ön för andra sidan full med kineser och kinesiska guider tjatar hela dan. Inte gå dit, bara tjata hela dagen! Sen peka han på ett ställe där de skulle finnas massa apor men då sa han. Inte apa framme nu, apa vara i Patong. Dansa disco hela natten så apa inte må bra. När vi åka hem apa piggare så då dom framme käka mat.

Vi kom fram till stranden där båtarna låg och kände hur pulsen ökade. Jag hade sovit dåligt på natten och en oro och rädsla fanns i kroppen. Det var lågvatten så båtarna låg en bit ut och man fick gå på en ihopknuten flytbrygga som var riktigt jävlig att gå på. Det enda man kunde göra var att fokusera och försöka att inte ramla ner. Det var en låååååång brygga och jag var så glad när vi äntligen var framme. Det är inte lätt att hålla balansen med crocs och en tung påse i ena handen. Jag var dessutom rädd, spänd och skakis. Vi satte oss i båten och guiden såg till att jag fick sätta längst bak för han visste hur det låg till. Sofforna vi satt i gick längs med båten så jag satt längst ner på ena soffan och Nina mitt emot på andra. Än så länge var det ganska lugnt.

Men när dom sen starta motorerna på båten (3x200 hkt) så fick jag en klump i halsen. Solglasögonen var på för jag ville inte visa min rädsla för andra men Nina såg mina tårar. Hon satte sig på huk nedanför och kramade om mig. Där satt hon hela resan och det var när vi nästan var framme som jag såg att hon oxå grät. Hon kände min rädsla och blev ledsen för min skull.

Ryggen kände jag inte ens av utan det som var jobbigt var det känslomässiga. Som jag skrev när jag var där nere så flasha allt framför ögonen för mig. När jag hörde ljudet från motorerna som starta så såg jag olycksdagen, sjukhuset på phi phi island, alla sprutor, smärtan. rädslan. Alla känslor som jag upplevde då kom tillbaka och det bara kröp i hela kroppen.

Jag såg och kände tiden på sjukhuset, allt från samtalet hem till operation. Slangar i ryggen och alla mediciner som jag fick ta. Undersökningar hit och röntgen dit. Jag såg och kände allt som hänt sen jag kom hem, läkarbesök, sömnlösa nätter, rehabträning och allt som varit. Det har hänt ganska mycket på två år och ni som följer bloggen vet ju hur jag mått i perioder.

Det var så många känslor som sköljde över mig på den korta tiden som det tog med båt ut på Koh kai nok och jag är så glad att det var Nina som jag var där med. Dom flesta på båten satt och kolla på oss och undrade säkert vad det var som hände men ingen tordes fråga och vi sa inget heller.  15 minuter tog båtturen och när vi kom fram så kände jag mig 1 ton lättare. Jag klarade båtresan och det gick bra, inget brutet denna gång.

Vi kom i land och det första vi gjorde var att smörja in oss i solskyddsfaktor 50, på men snorkel och cyklop sen raka spåret ut i vattnet. Vi hade köpt med oss två påsar med bröd som vi matade fiskarna med. Första mötet med dom så blir man lite skraj men det gick fort över. Det var inte bara brödet som fisk rackarna åt dom smakade öven på oss så vi fick fina bett på benen. Svenskt kött verkar vara grejer det för exotiska fiskar.
























Han i mitten är Sin och här står han och varnar igen för att gå på andra sidan där kinesik guide bara tjatar hela dagen. Han säger oxå att inte göra som kineser, inte ta fisk i påse och ställa på bord och fota. Inte göra så, fisk inte må bra av det. Inte heller ta korall med hem, lämna dom och va snäll med fisk.


Båten längst bort med 3 motorer är våran


Det blev en hel del mai tai för oss. Här hade vi hittat lite snäckor och annat på stranden som vi satt och kika på. Dom ligger kvar på stranden oxå, vi lyssnade på Sin. Det vart en heldag till havs och på ön blev vi bjuden på en jättegod thaibuffé. Mannen som blandade våra drinkar gjorde dom stark som tusan, med ett flin gav han dom till oss. Vi smorsla oss med solskydd 5 flera gånger och när jag satt på stranden la jag hadduken över axlarna men lik förbannat så brände jag mig. Det var inte förrän dan efter som jag såg hur illa det var. Brännblåsor från axel till axel så efter denna tripp var det slut solat för mig, sista veckan vart i skugga.

På eftermiddagen en timme innan vi skulle åka hem så ser vi att svarta moln var på väg så vi åkte hem. Båtturen hem var inga som helst problem för då hade jag ju redan "tagit mig upp på hästen igen" Jag satt bara och log och var så glad över att ha klarat av denna pers. Jag kände mig stark och modig samtidigt som jag kände mig lite dum över att riskera ryggen. Men det var som sagt mer jobbigt känslomässigt än fysiskt.

Koh kai nok är en liten ö som jag verkligen kan rekomendera till er som ska iväg. Det är en liten ö och ni får se alla de möjliga fiskar. Har ni tur så simmar en och annan snäll haj förbi, vi såg ingen men en annan tjej på samma båt hade sett två. Det var som att simma i ett akvarium och det fanns fiskar i alla färger och former. Det är så mäktigt.